Livet!

Trött efter helgen och nyfiken på framtiden!

Den 26 december, 2011 | 2 kommentarer

Oj, det känns som om en ångvält kört över mig. Hur trött kan en människa bli?

Bäst att inte fråga en sådan fråga tror jag faktiskt. Samtidigt som jag är trött så har jag haft en helt fantastisk julhelg och det är jag överaskad och glad över. Innan så såg jag den som en ganska jobbig kommande stund. Jag menar första julen utan kidsen och allt det där. Gungandes i ett hörn, ensam och övergiven. Dramatisk? Jag?

Det blev en helt underbar helg i alla fall. Livet är ibland överaskande åt det bra hållet med. Oj, nu lät jag lite bitter va? Det är jag inte. Har bara haft små motgångar som ligger som små loppor runt om. Man bli så trött av sådant, eller hur?

Jag men vid det här laget så vet ju de flesta att jag är ganska enveten. Små, små motgångar som snarare försenar än förstör har gjort mig en aningens trött i hjärnan. Skulle behöva en egen livscoach tror jag minsann. Någon som gick in i mitt huvud och städade lite. Eller så löser det sig. Jag har snart en otrolig förändring i min jobbsituation och det gör mig alldeles överaktiv när jag tänker på det.

Tänk vad man kan åstadkomma om man bara ger sig jävel på något? Det får mig att undra… hur långt kan man gå? Missförstå mig inte nu. jag är väldigt nöjd med mitt liv men nyfikenheten kommer nog alltid att driva mig åt högre mål. Misstänker att jag är född sådan och hoppas att jag kommer att göra det noggrant och genomtänkt.

Johanna skrev en sak i ett mail här om dagen. Hon vet det mesta om mig och har kommit att bli en väldigt kär och viktig vän i mitt liv. Hon kan liksom sätta fingret på det jag menar fast inte riktigt får fram jämt. Hon skrev något i stil med : Om du bara kunde få fram i bloggen hur du är på riktigt. 

Alltså, jag ljuger inte i bloggarna. Oh nej, jag vet bara inte hur mycket jag ska skriva eller om det handlar om ork. Är jag lat? Nja, knappast. Kanske bara lite orutinerad i att låta bli att sudda meningar. För det gör jag ofta. ”Kan jag skriva det här?” En tanke som ofta återkommer. Delete…

Äsch, vad jag svamlar. Nu ska jag läsa andra inspirerade bloggare en stund.

Ha ha ha, Johanna, OM jag känner igen mig!

Den 19 december, 2011 | 1 kommentar

Skrattade och nickade i medhåll. Jo men visst, egentligen ska man kanske inte skratta åt det men vad gör man inte? Jag skulle gå och vara arg som ett bi för så här är det nästan jämt för mig. 

jag har till och med fått göra vissa regler för mig själv när det gäller megaviktiga saker. Som Plånbok, nycklar och mobil. ALLTID i jackan. Sladden till mobilen så att jag kan köra mina pass = ALLTID i ett visst fack i träningsväskan. Jo, den förvirring som uppstod en gång då jag lagt (hör och häpna) sladden i jackfickan!? jag vill inte vara med om den vilsna stunden igen. Biter på naglarna av skräck…

Tider till fritids och dagmammor OCH skolor är en katastrof. Vet ni, jag har gått över tröskeln till att personalen inte ens blir arga på mig längre. De liksom nickar lite medlidande och jag antar att de tänker att det får gå. Jag = hopplöst fall?

Skulle aldrig i mitt liv ens försöka mig på att genom skådespel försöka framstå som en perfektionist, nej jag skulle falla snabbare än en fågelskit. Så pinsamt det skulle bli! Nu när jag tänker efter. Så galet underhållande att se mig likt en världsvan superstar liksom glida in med auran av kunskap, säkerhet och tålamod. Ja, några meter då jag senare gör en Mr Bean och drar ner porslinet i knät, glömt stänga av mobilen och svettas överallt av att stora ringer och frågar: Vaaaaaar är min tjuga som låg på bänken!? kan ju diskuteras vidare.

Nej, jag gillar dock att vara mig själv. Min image är just mig själv, som jag är, här är jag. Trots att jag glömmer, ramlar, säger fel, skrattar åt fel saker o.s.v. Så enkelt att slippa gå in i roller och i stället få njuta av att vara sig själv.

I alla fall, BRA skrivet Johanna! Vi kan snubbla vidare som vi gör tycker jag (och skaffa redigt bra kalendrar).