Är jag vuxen nu? 28 år och fortfarande inte helt färdig.

Okej, jag har slagits med tankar nu i vinter om jag ska vara ärlig. Jag har vänt upp och ner på mina prioriteringar för att luska ut om jag verkligen lever som jag lär?

Saken är att jag piskar upp mig otroligt i mina egna tankar. Så förbannat dumt jag har burit mig åt? Jag skulle ha en smäll i bakhuvudet.

Vad har detta resulterat i? Trötthet och en jäkla press att väga upp min kompetens gentimot andra som är högutbildade och smarta? För en småstadstjej har väl inget att komma med om hon vill ge sig ut och förbättra världen?  Höras då hon skriker om att skapa bättre självförtroende i Sverige.

Så idag, på min tjugoåttaårsdag har jag bestämt mig för att släppa alla löjliga illusioner om vad som är accepterat eller inte. Jag är och har alltid varit lite smått galen. Det har fungerat hela mitt liv så jag fortsätter som jag är. Jag har gjort knasiga saker som jag fått sota för (och sotar för) men jag tycker att så länge man har ett gott hjärta innanför bröstkorgen så är det bara att spinna på.

Välkommen till en blogg som ÄR Camilla, skrivs av Camilla och speglar Camillas liv. (Kanske med ett stänk av trettioårs kris inblandat) Fast är det inte i trettioårs åldern som kvinnor mår som bäst förresten? Har läst det någonstans.

Du kanske gillar...

Komma i form, komma i form rätt!

Nämen tjenare! Senaste update från mig.

Gråta är så befriande!

Jag måste göra slut på något som känns b...