Livskick – Camilla Johansson

Kvällen har lagt sin lugna dimma över huset och barnen sover. Jag går som vanligt till varje unge och tittar till dem en sista gång innan jag själv kryper ner i sängen.

Det kan vara ett täcke som ska läggas över den sovande lilla kroppen, det kan vara ett glas vatten som skall hämtas, en klapp på kinden och ett viskande jag älskar dig som de säkert inte hör. En gäsp och ett litet mummel kan få mitt mammahjärta att skutta ett lyckligt extra slag. Sen kryper jag ner i min säng bredvid min minsta som ja, faktiskt fortfarande sover i min säng. Han vill och behöver det så jag låter han. Han sover djupt och har fortfarande små rosor på kinderna efter kvällens lek.

När jag tittar på dem så ser jag fyra trygga ungar. De har sin mamma och pappa, tak över huvudet och mat i mängder. De är lyckliga och öppna vilket de visar dagligen. Ibland i mindre önskvärda situationer som när de högt talar om att deras mamma har hår under armarna, att de får glass fast det inte är lördag och att mamma minsann sa ett fult ord när hon tappade telefonen. Ja, men de vågar och skrattar så det får man bjuda på. Lite röd i ansiktet är väl egentligen inget att klaga på när man tänker efter. Alla dessa historier är ju sådant man berättar skrattande efteråt.

De visar även lycka genom att bry sig om varandra och andra. Njuta av livet och våga se möjligheter som att bli prinsessa, superhjälte eller veterinär.

Man vill ge sina barn det mesta möjliga. Nu menar jag inte materiella saker för det är något jag medvetet inte överkonsumerar. Nej, jag vill att barnen ska ha fantasi och kreativitet i stället för ett berg med leksaker. De har sina favoritsaker och de dyraste som Nintendo Ds, kamera eller talande docka har de sparat ihop till över hälften själva.

Jag vill att de ska vara ett gäng trygga och glada ungar som alltid har nära till en kram av sin mamma och pappa. Vågar upptäcka och hinna lyssna på barndomens alla äventyr. Min högsta önskan är att de minns tillbaka och ler. Kommer ihåg känslan med ett leende och det är för mig det finaste man kan ge sina barn. Trots bråk, stök och tårar ska grunden vara trygghet, kärlek och lek i en barndom.

Alla barn har det inte så. Barn runt om i världen får dagligen utstå omänsklig smärta, rädsla och svält. De får uppleva saker som vi vuxna inte klarar av. De får ta ansvar för varandra och se livet på ett helt annat sätt än vad vi ser det.

Ibland när jag ser på mina sovande barn så slår tanken mig att detta inte är en självklarhet för många. Så otroligt många barn att det skrämmer mig. Jag vill rädda alla men inser att så länge jag inte står för världens halva förmögenhet eller ett hus minst lika stort som Sverige. Eller möjligen skulle ha några superkrafter så kan jag inte det. Jag kan inte rädda alla barn bort från hemskheter.

MEN, något kan jag göra och det har jag gjort. Jag har blivit världsförälder…

På det sättet gör man lite skillnad för någon?

Ett underbart talesätt är: Ingen kan göra allt men alla kan göra något.

Jag gör något nu och jag hoppas att jag kan göra mer när tillfälle ges. Varenda unge förtjänar att vara trygg, vilken perfekt värld det hade varit…